En steg framåt, en steg backåt...

Hejsan alla ni,

Ja det var länge sedan.
Och jag som trodde att jag så småningom skulle få lite mer tid till att blogga.
Det blev lite annorlunda det hela.

Som jag kanske berättade skulle vi få besök från Holland efter jul.
Det var väldigt trevligt och de hjälpte oss på traven med huset.
Det gick åt mycket färg, spackel, skratt, sällskap och snack.

Men efter nyår fick svärmor en hjärnblödning och då fick vi se en ambulansinteriör på nära hål.
Det har alltså varit mycket farande till sjukhuset där hon inte pratar svenska och vi får ju fungerar som tolk.
Jätte jobbigt för henne att inte kunna prata med någon och inte kunna uttrycka sig.
Skönt samtidigt att de var här så att vi kunde hjälpa till med lite stöd och så vidare. Helt enkelt vara där för de, det hade vi annars inte kunna göra när detta hade hänt i Holland.

Som tur är klarade hon sig relativt bra men rehabilitering behövs för att kunna gå ordentligt igen och för att träna upp koordination.
Nu är det nästa dags igen för de att få kunna resa hem igen, de längtar ju såklart.

Det har ju varit många sjukhus turer så jätte mycket har vi som ni förstår inte hunnit göra här hemma.
Men för att få tänka på annat har vi gjord i alla fall något.
Att ta en pensel i handen och måla lite ger själen lite alvedon.
Jag får hålla er lite på sträckbänken till med bilder från det nya huset men lite får ni se i alla fall.

Vi njuter här för fullt och barnen springer här i huset som det vore ett helt fotbollsplan här inne.
De har inte haft så mycket utrymme på länge så nu tar de i de åren som vi fick bo så trångt.

Njut av livet vänner.
Varma kramar i kylan.
Gerda




Dat is lang geleden zeg.
Deze pauze was niet echt de bedoeling maar dingen kunnen anders gaan dan je soms gedacht had.

We kregen na de kerst lekker hulp van de familie uit Nederland om alles hier een beetje op een rijtje te krijgen.
De eerste paar dagen hebben we lekker geverfd, gesleept, gepraat en gelachen maar het nieuwe jaar kreeg een andere wending.
Mijn schoonmoeder kreeg een hersenbloeding en belande dus in het ziekenhuis.
Aangezien ze geen woord Zweeds praat moesten wij dus als tolk optreden.
Gelukkig maar dat we dat voor hun konden doen en ze tegelijkertijd wat steun konden geven. Als dit in Nederland was gebeurd hadden we ze niet kunnen helpen op deze manier.

Maar heel erg vervelend voor hun natuurlijk en dan vooral voor mijn schoonmoeder die in haar uppie in een vreeemd land in het ziekenhuis ligt.
Gelukkig is ze er redelijk van af gekomen en hopelijk zal ze met terapie en revalidatie er weer een beetje boven opkomen.
Binnenkort zal ze naar huis getransporteerd worden en dan is ze weer in goede handen in Nederland want niets gaat boven je eigen land als er zoiets gaande is.
Hier hebben we dus ondertussen heel wat gedaan en we komen er zo langzamerhand wat warmpjes bij te zitten met gezellige spulletjes om ons heen en dan niet te vergeten al die ruimte.

Er moet zoals gewoonlijk nog heel veel gedaan worden maar als het goed is zitten er dit jaar ook weer 364 dagen dus we gaan er flink tegen aan.
Ik laat jullie even een paar kiekjes zien van ons nieuwe huis maar jullie moeten nog even wachten op de rest.
Geniet van elkaar en van het leven, het kan plotseling een andere wending krijgen.
Warme groetjes.
Gerda